Barro är min andra "terv". Som valp var Barro mer vild än tam, dessutom åt han på det mesta som kom i hans väg tapeter, väggar, trösklar och skor mm. Det slutade med att vi fick ha alla skor på hatthyllan, det blev lite väl dyrt att  behöva köpa nya skor titt som tätt. Än idag kan han bära iväg med en sko, men han har slutat att äta upp dom. Man kan hitta dom på gräsmattan eller i vår säng.

Barro är lite svår att beskriva, han är inte speciellt rastypisk till sättet. Jag brukar säga att Barro är en Barro... Han har aldrig varit speciellt intresserad av att leka med sig själv eller andra. Han kan upplevas som ganska tråkig av omgivningen, ibland har han en uppsyn som en sur gammal gubbe.

Han trivs bäst när han får jobba (spåra, söka) och bara vara med "matte". Barro är en riktig "mattehund" ingen annan duger. Han gillar inte andra hundar, speciellt inte hanhundar. Vilket var ett litet bekymmer i början när vi fick hem Pilo. Idag har Barro accepterat honom. Och dom kan faktiskt leka lite med varandra, eller rättar sagt Pilo retar Barro sen springer han därifrån och för det mesta får han med sig Barro.

2002 började Barro utbildningen till att bli räddningshund, och det gick bra ända fram till första provet där det visade sig att Barro var höjdrädd och helst inte ville gå i gallertrappor. Så vi blev inte godkända. Men jag lärde mig massor under tiden, som jag sen tagit med mig i min hundträning. Det var också här intresset för söket växte. Men det tog ett tag att lära om Barro till tävlingssöket, eftersom han tyckte det var helt onödigt att komma in till mig efter varje skick. Han jobbade helst självständigt tills han hittade någon. Men till slut så fick vi det att fungera riktigt bra, och han har aldrig haft några större problem med att hitta figuranterna på träning eller tävling.

Våren 2005 drabbades Barro av fästinsjukdomen Ehrlichias. Han hade inga synliga symtomer. Det jag lade märke till, var att han inte orkade spåra mer än 800-900 meter på tävling sen var det tvätstopp. Och det var inte likt honom, han brukar inte ge sig i första taget i spåret. När han 14 dagar senare knappt kom ut ur upptagsrutan, så blev det ett besök hos veterinären. Först trodde jag att han hade fått noskvalster, men så var inte fallet. Han fick medicin mot ehrlichan och ett par veckors vila, och hittills har han inte fått något återfall efter behandlingen.

Med Barro har jag tränat/tävlat både i spår och sök. Vi har även tävlat i lydnadsklasserna. Barro har haft problem med en höft under ett par års tid, och det har gjort att han har haft svårt att utföra vissa lydnadsmoment. September 2008 röntgade jag Barro för att se hur illa höfterna var, men det var inga större problem med dom. Däremot hade han spondylos på L6, L7 och S1. Så nu får han bara göra sånt som han klarar av och tycker är roligt. En glad pensionär med andra ord...